Det var länge sedan sist!
Nu har jag legat inne i nästan 3 månader på Lv6 som Luftvärnsplutonbefäl. Vi avslutade GSU:n i fredags så nu börjar befattningsutbildningen..

Det hela började den 3 augusti, jag satte mig på bussen som gick från centralen i Göteborg. Var nervös men som tur var kände jag några iaf. Resan ner kändes som en evighet och vi stannade på en massa konstiga ställen. Vä framme träffade jag en vakt som visade mig till en byggnad. Jag visste vilken byggnad jag skulle gå till men han visade en annan så jag tänkte att jag hade kanske blivit flyttad eller något sånt så det var bara att ge sig av. När jag kom fram dit var det kö men tillslut kom jag fram. Då fick jag reda på att jag hade kommit fel och att jag alltså skulle ha litat på mig själv och gått till den byggnaden jag trodde det var från början. Jag sprang över kaserngården för regner bara öste ner. Inne i kasern 1 som nu skulle bli mitt hem i 11 månader var det också kö. Dock inte lika lång så jag var snart framme hos befälen och fick lämna min inkalleleseorder, få ut id och annan viktigt information.

Jag blev tillsagd att leta upp mitt namn på någon utav skyltarna som hängde utanför dörrarna till logementen. Tillslut hittade jag mitt utanför logement 21. Jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag öppnade dörren till vad som skulle vara mitt hem de närmsta 11 månaderna. En nervös känsla av att inte veta vad som väntade, vad som skulle hända och vilka 15 främmande personer jag skulle dela rum med. Det var bara en person som hade kommit innan mig så jag letade reda på min säng lämnade väskan där och satte mig sedan och pratade med honom. Allt eftersom tiden gick droppade det in mer och mer personer.

Mitt första möte med befälet som jag senare skulle få reda på var min troppchef var bara några minuter efter min ankomst. Dörren flög upp in till vårt logement, vi visste inte riktigt vad vi skulle göra så vi ställer oss upp och står där som fån.. Han ler lite åt oss och frågar om inte fler personer har kommit. Vi var då fyra stycken, vi svarar nej, på något konstigt nervöst sätt och han säger sedan till oss att fortsätta vänta på att resten skall komma. Efter ungefär fem minuter kommer han in igen och berättar att vi inte hinner vänta på dom som inte har kommit utan att vi måste börja hämta ut våra saker.

Med långa och snabba steg bär det av till förrådet. Jag har nog aldrig gått så fort i hela mitt liv, men det var bara början men det visste jag ju inte då. Väl framme vid förrådet var det kö, lång kö, och vi hade tidigare fått ut röda lappar med allt som vi skulle hämta ut och vi hade blivit strängt tillsagda att dessa lappar inte fick bli blöta och skrynkliga. Vad gör man då om man står i kö, det spö regnar ute och man har en lapp som absolut inte får bli blöt? Den enda idén jag kom på var att stoppa den innanför tröjan, fungerade i alla fall hyffsat. Efter kanske tjugo minuter i kön var det min tur att hämta ut saker. Det var vantar av olika slag, lakan, tröjor, uniform och en massa andra saker. Det gick smidigare än vad jag hade trott. Allt gick efter längd och vikt och så här i efterhand kan jag säga att det stämmer ganska bra faktiskt.

När alla från min tropp hade hämtat sina saker skulle vi tillbaka till vår kasern. Detta med språng samtidigt som vi bar på stora svarta soppsäckar fulla med saker. Det var lättare sagt än gjort, platspåsen gled ur händerna och det fanns verkligen inget bra sätt att bära den på. Alla hade problem men det var här som jag första gången stötte på vilka fördomar i människor har, eller det är vad jag kallar det i alla fall. Vem var det som dom frågade om dom skulle hjälpa till? Jo, mig! Vilka frågade? Killarna! Frågade dom någon kille? Nej! Jag kanske tolkade situationen helt fel men det kändes som om dom bara frågade för att jag var tjej och i deras huvuden därför svagare.

Alla kom tillslut fram till vår kasern och vi lämnade sakerna och sprang sedan och åt. Riktigt go mat, vilket var tur för mycket energi har använts under de tre gångna månaderna.

Resten utav dagen gick och folk droppade in. Vi ägnade oss åt att stoppa in våra saker i skåpet och vi fattade verkligen inte hur vi skulle få plats. Efter det sprang vi och hämtade mer saker som vi sedan stoppade in efter ett bestämt mönster och sedan upprepades allt igen ett antal gånger. Sedan blev vi tillslut tillsagda att ta på oss uniformen. Allr jag kan säga är att hade jag sett personer som bar uniformen så som vi bar den då hade jag blivit helt förtvivlad. Det var öppna knappar, dragkjedor som slutade lite här och var. Vissa hade tält till jackor och trodde nog att dom fortfarande hade sommarlov och tillbringade sin tid på tennisveckan i Båstad. Jag kände mig enormt stolt när jag fick på mig uniformer och bara där växte jag ett antal centimeter. Sedan skulle vi äta igen, det var ju inte många timmar sedan vi åt sist och det har man verkligen lärt sig i lumpen att äta, det gör man hela tiden.

Efter middagen skulle vi få lära känna stället lite och det gjordes självklart genom en löptur. Vi på tvåtäterskolonn och befälet till vänster om oss sprang vi först inne på regementet och vi fick veta var gymmet låg, hur man hittade till sjukan, kanslihuset och andra viktigt byggnader. Sedan sprang vi ut genom vakten och det var då det började på riktigt. Vi sprang i vad som kändes som en evighet, det gick inte fort men var ändå jobbigt på något konstigt sätt. Medan killarna tog ett steg tog jag två och det kändes verklige som om jag var sämst utav alla. Vi kollade på alla möjliga byggnade, var löparspår, skjutbana och andra saker låg. Efter ungefär en timme var vi tillbaka inne på området och det var först då jag förstod att det inte bara var jag som hade tyckt att det var jobbigt. Alla tyckte det och vi kom väl fram till att det var den stora omställningen som gjorde att vi tyckte det var jobbigt, eller det var i alla fall det vi skyllde på. Sedan fick vi duscha och snacka lite med varandra innan befälet visade var soldathemmet låg och vi fick äta kvällsmat.

Jag åt snabbt och gick sedan tillbaka till logementet. Hade lovat mamma och pappa att jag skulle ringa och berätta hur det gått och även Angelina ville ha en uppdatering. Sedan var jag tvungen att ta tag i något som jag än idag har problem med. Att sy fast märkena på uniformen. Vilket helvete och vilken tid det tar.. Det gick ändå hyffsat om man jämför med vissa andra, men så fort man var klar fanns det alltid folk att hjälpa. Klockan gick och den passerade 23. Vakterna kom förbi och frågade varför vi fortfarande var uppe, det skulle ju vara släckt klockan 23 och det visst vi ju om. Vi vissade vilka problem vi hade med att sy våra märken och dom skrattade bara åt oss och sa: vi tyckte också det var svårt i början. Vi fattade inte vad dom menade riktigt men det skulle visa sig senare. Vi kom i säng närmare 1 och jag har nog aldrig somnat så fort på något nytt ställe.

Reveljen ringde klockan 6 nästa dag...

Scrapbooking för fullt! Jag blev med lurad utav Åsa att pyssla lite idag..
Kom direkt från Göteborg och bytte bara kläder innan vi begav oss iväg. Kom på att min kusin fyller snart år så det blev ett kort till henne. Dessutom hade jag precis lärt mig ett nytt viksätt så jag har gjort ett sådant också. Inte helt nöjd men det får duga.

 

Nu har två dagar av min praktik gått och jag har börjat komma in i det hela ;). Känns skönt att till matsalen och liknande, den ligger typ i andra ändan av "byn". Eller så långt är det inte men det var för långt för att jag igår kväll i bäckmörkret skulle våga ge mig ut för att äta kvällsmat med rädslan för att inte hitta tillbaka. Det är jätte stor och jag tyckte det skulle ha varit lite pinsamt att ringa till Åsa och säga: Hej, jag har liksom gått vilse var är jag?
Tror inte hon skulle blir sur för hon har sagt att jag bara skall ringa henne och att det går bra hela tiden men det kändes ändå inte helt okej.

Okej, nu är det så här att jag gör min nio veckor långa praktik på FMTS i Halmstad. Igår var första dagen och jag kom hit och fick en liten guidad tur runt inne på området där jag fick se var gymmet var, matsalen, staben osv. Efter det fick jag ut min uniform och sedan bäddade jag lite och sen var det stan som gällde. Där hängde vi, eller jag rättare sagt Åsa hade lite ärenden och jag gick bara runt och gjorde ingenting. Efter det åkte vi till Maxi och hängde. Hur coolt som helst eller nej det var det kanske inte men roligt iaf. Vi hittade Hello Kitty plåster som vi Åsa bara var tvungen att köpa J. Det blev lite frukt och yoghurt också. Efter det åkte jag hem och vi hade en liten genomgång på uniformen innan Åsa åkte hem till Daniel och jag började skriva ett personligt brev. Sedan sängen, måste säga att den faktiskt var bättre än jag hade vågat hoppas på. Men jag vaknade runt tre och kunde inte somna om igen men jag var ändå pigg när klockan ringde imorse.

Det var bara att gå upp och ta på sig uniformen, det blev utan långkalsonger (vilket jag skulle ångra under dagen) och sedan T-shirt och skjorta. Men detta visste jag dock inte från början utan jag gick bara runt i T-shirten och var tvungen att fråga Åsa vad det var man fick bära som det yttersta lagret och det var absolut inte T-shirten så det blev till att ta på sig skjortan över och sedan jacka utanpå.
Efter frukost begav vi oss ner till elektro där jag idag skulle vara. Jobbade lite med radar och sedan ett nytt system som varnar för fiender. Hur coolt som helst att springa runt på den gamla golfbanan och låtsas vara fiende, hehe. Kan inte förklara mer om hur det fungerar eller något sånt för jag får inte säga så mycket men det var iaf häftigt. Men det som var mindre bra med det hela var att det snöade lite då och då och det blåste rejält mycket och det blev helt enkelt sviiiin kalllt! Fast jag hade den goa tjocka tröjan.

Eftermiddagen var vi på Åhléns och letade plånbok. Resultatet blev riktigt bra. Har också spanat in tågstationen och nu sitter jag här ensam igen. Åsa har åkt hem till sig, jag sa att det var okej, så jag skall nog försöka göra lite skolarbete nu innan jag blir alldeles för trött
Ha det bra alla ni andra som också är ute på praktik! Saknar er!

Nu har två dagar gått av min praktik och jag börjar komma in i det hela ;). Känns skönt att hitta till matsalen och liknande, den ligger typ i andra ändan av "byn". Eller så långt är det inte men det var för långt för att jag igår kväll i bäckmörkret skulle våga ge mig ut för att käka kvällsmat med rädslan för att inte hitta tillbaka. Tyckte att det var lite pinsamt att behöva ringa till Åsa och säga: Hej Åsa! Jag har liksom gått vilse var är jag?
Skulle nog inte vara jätte populärt även om hon har sagt att jag alltid skall ringa henne utan att tveka.

Okej, nu är det så här att jag gör min nio veckor långa praktik på FMTS i Halmstad. Igår var första dagen och jag kom hit och fick en liten guidad tur runt inne på området där jag fick se var gymmet var, matsalen, staben osv. Efter det fick jag ut min uniform och sedan bäddade jag lite och sen var det stan som gällde. Där hängde vi, eller jag rättare sagt Åsa hade lite ärenden och jag gick bara runt och gjorde ingenting. Efter det åkte vi till Maxi och hängde. Hur coolt som helst eller nej det var det kanske inte men roligt iaf. Vi hittade Hello Kitty plåster som vi Åsa bara var tvungen att köpa J. Det blev lite frukt och yoghurt också. Efter det åkte jag hem och vi hade en liten genomgång på uniformen innan Åsa åkte hem till Daniel och jag började skriva ett personligt brev. Sedan sängen, måste säga att den faktiskt var bättre än jag hade vågat hoppas på. Men jag vaknade runt tre och kunde inte somna om igen men jag var ändå pigg när klockan ringde imorse.

Det var bara att gå upp och ta på sig uniformen, det blev utan långkalsonger (vilket jag skulle ångra under dagen) och sedan T-shirt och skjorta. Men detta visste jag dock inte från början utan jag gick bara runt i T-shirten och var tvungen att fråga Åsa vad det var man fick bära som det yttersta lagret och det var absolut inte T-shirten så det blev till att ta på sig skjortan över och sedan jacka utanpå.

Efter frukost begav vi oss ner till elektro där jag idag skulle vara. Jobbade lite med radar och sedan ett nytt system som varnar för fiender. Hur coolt som helst att springa runt på den gamla golfbanan och låtsas vara fiende, hehe. Kan inte förklara mer om hur det fungerar eller något sånt för jag får inte säga så mycket men det var iaf häftigt. Men det som var mindre bra med det hela var att det snöade lite då och då och det blåste rejält mycket och det blev helt enkelt sviiiin kalllt! Fast jag hade den goa tjocka tröjan.

Eftermiddagen var vi på Åhléns och letade plånbok. Resultatet blev riktigt bra. Har också spanat in tågstationen och nu sitter jag här ensam igen. Åsa har åkt hem till sig, jag sa att det var okej, så jag skall nog försöka göra lite skolarbete nu innan jag blir alldeles för trött
Ha det bra alla ni andra som också är ute på praktik! Saknar er!

Ibland är allt bara helt konstigt och idag var det mycket som var det. Som jag skrivit tidigare så är det något fel med min dator, den fungerar helt enkelt inte. Idag skulle jag lämna in den till datanissarna så att de skulle kunna fixa den. Allt var ordnat, felanmälan och så vidare, så jag knallar dit från religionen i spöregn och när jag lämnar datorn till honom och han sätter på den fungerar den helt plötsligt. Jag blev jätte lycklig och skall återvända till religionen igen men denna gången var det i motvind och spöregn (ingen lyckad kombination). Jag måste sett jätte rolig ut när jag kom in i klassrummet för alla började skratta men det får man bjuda på... I alla fall jag sätter på datorn och självklart fungerar den inte. Vad är det för fel? Det skall ju bara fungera. Hade datasnubben typ magiska fingrar eller vad handlar det hela om? Konstigt är det iaf. Men nu måste jag vänta en vecka till innan jag kan lämna in den och det betyder att jag troligen inte kommer hinna få tillbaka den innan vi går ut på praktik, inte bra. Kanske skall låta brosan kolla på den och hoppas på att han hittar något fel.


Nej, det har verkligen inte varit min dag idag. Dessutom har jag hur mycket saker som helst jag skall göra innan jag åker till London men jag orkar verkligen inte så istället skriver jag här...

Vem bryr sig egentligen om att det är melodifestivalen? Jag tror att väldigt många gör det även om de säger att de inte tycker att det är roligt. En vanlig kommentar nu för tiden angående melodifestivalen är att det är så långdraget. Okej, jag håller med, men samtidigt så får ju fler låtar en chans nu så det finns både positiva och negativa saker med det hela. Jag är lite småintresserad av melodifestivaln inte så att jag måste sitta bänkad framför den men det är ändå intressant att höra vilka låtar som är med osv. Men det som är bäst är väl när man sitter där i soffan ett helt gäng och disskuterar vilka favoriter man har och vem man skall rösta på, gärna med lite godis till. Ikväll hoppas jag på Anna Sahlene och Maria Haukaas Storeng, jag tror att deras bidrag kan vara ganska bra faktiskt. Annars tror jag att Agnes kan ha en ganska stor chans att gå långt. Men vi får väl se.