Det var länge sedan sist!
Nu har jag legat inne i nästan 3 månader på Lv6 som Luftvärnsplutonbefäl. Vi avslutade GSU:n i fredags så nu börjar befattningsutbildningen..

Det hela började den 3 augusti, jag satte mig på bussen som gick från centralen i Göteborg. Var nervös men som tur var kände jag några iaf. Resan ner kändes som en evighet och vi stannade på en massa konstiga ställen. Vä framme träffade jag en vakt som visade mig till en byggnad. Jag visste vilken byggnad jag skulle gå till men han visade en annan så jag tänkte att jag hade kanske blivit flyttad eller något sånt så det var bara att ge sig av. När jag kom fram dit var det kö men tillslut kom jag fram. Då fick jag reda på att jag hade kommit fel och att jag alltså skulle ha litat på mig själv och gått till den byggnaden jag trodde det var från början. Jag sprang över kaserngården för regner bara öste ner. Inne i kasern 1 som nu skulle bli mitt hem i 11 månader var det också kö. Dock inte lika lång så jag var snart framme hos befälen och fick lämna min inkalleleseorder, få ut id och annan viktigt information.

Jag blev tillsagd att leta upp mitt namn på någon utav skyltarna som hängde utanför dörrarna till logementen. Tillslut hittade jag mitt utanför logement 21. Jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag öppnade dörren till vad som skulle vara mitt hem de närmsta 11 månaderna. En nervös känsla av att inte veta vad som väntade, vad som skulle hända och vilka 15 främmande personer jag skulle dela rum med. Det var bara en person som hade kommit innan mig så jag letade reda på min säng lämnade väskan där och satte mig sedan och pratade med honom. Allt eftersom tiden gick droppade det in mer och mer personer.

Mitt första möte med befälet som jag senare skulle få reda på var min troppchef var bara några minuter efter min ankomst. Dörren flög upp in till vårt logement, vi visste inte riktigt vad vi skulle göra så vi ställer oss upp och står där som fån.. Han ler lite åt oss och frågar om inte fler personer har kommit. Vi var då fyra stycken, vi svarar nej, på något konstigt nervöst sätt och han säger sedan till oss att fortsätta vänta på att resten skall komma. Efter ungefär fem minuter kommer han in igen och berättar att vi inte hinner vänta på dom som inte har kommit utan att vi måste börja hämta ut våra saker.

Med långa och snabba steg bär det av till förrådet. Jag har nog aldrig gått så fort i hela mitt liv, men det var bara början men det visste jag ju inte då. Väl framme vid förrådet var det kö, lång kö, och vi hade tidigare fått ut röda lappar med allt som vi skulle hämta ut och vi hade blivit strängt tillsagda att dessa lappar inte fick bli blöta och skrynkliga. Vad gör man då om man står i kö, det spö regnar ute och man har en lapp som absolut inte får bli blöt? Den enda idén jag kom på var att stoppa den innanför tröjan, fungerade i alla fall hyffsat. Efter kanske tjugo minuter i kön var det min tur att hämta ut saker. Det var vantar av olika slag, lakan, tröjor, uniform och en massa andra saker. Det gick smidigare än vad jag hade trott. Allt gick efter längd och vikt och så här i efterhand kan jag säga att det stämmer ganska bra faktiskt.

När alla från min tropp hade hämtat sina saker skulle vi tillbaka till vår kasern. Detta med språng samtidigt som vi bar på stora svarta soppsäckar fulla med saker. Det var lättare sagt än gjort, platspåsen gled ur händerna och det fanns verkligen inget bra sätt att bära den på. Alla hade problem men det var här som jag första gången stötte på vilka fördomar i människor har, eller det är vad jag kallar det i alla fall. Vem var det som dom frågade om dom skulle hjälpa till? Jo, mig! Vilka frågade? Killarna! Frågade dom någon kille? Nej! Jag kanske tolkade situationen helt fel men det kändes som om dom bara frågade för att jag var tjej och i deras huvuden därför svagare.

Alla kom tillslut fram till vår kasern och vi lämnade sakerna och sprang sedan och åt. Riktigt go mat, vilket var tur för mycket energi har använts under de tre gångna månaderna.

Resten utav dagen gick och folk droppade in. Vi ägnade oss åt att stoppa in våra saker i skåpet och vi fattade verkligen inte hur vi skulle få plats. Efter det sprang vi och hämtade mer saker som vi sedan stoppade in efter ett bestämt mönster och sedan upprepades allt igen ett antal gånger. Sedan blev vi tillslut tillsagda att ta på oss uniformen. Allr jag kan säga är att hade jag sett personer som bar uniformen så som vi bar den då hade jag blivit helt förtvivlad. Det var öppna knappar, dragkjedor som slutade lite här och var. Vissa hade tält till jackor och trodde nog att dom fortfarande hade sommarlov och tillbringade sin tid på tennisveckan i Båstad. Jag kände mig enormt stolt när jag fick på mig uniformer och bara där växte jag ett antal centimeter. Sedan skulle vi äta igen, det var ju inte många timmar sedan vi åt sist och det har man verkligen lärt sig i lumpen att äta, det gör man hela tiden.

Efter middagen skulle vi få lära känna stället lite och det gjordes självklart genom en löptur. Vi på tvåtäterskolonn och befälet till vänster om oss sprang vi först inne på regementet och vi fick veta var gymmet låg, hur man hittade till sjukan, kanslihuset och andra viktigt byggnader. Sedan sprang vi ut genom vakten och det var då det började på riktigt. Vi sprang i vad som kändes som en evighet, det gick inte fort men var ändå jobbigt på något konstigt sätt. Medan killarna tog ett steg tog jag två och det kändes verklige som om jag var sämst utav alla. Vi kollade på alla möjliga byggnade, var löparspår, skjutbana och andra saker låg. Efter ungefär en timme var vi tillbaka inne på området och det var först då jag förstod att det inte bara var jag som hade tyckt att det var jobbigt. Alla tyckte det och vi kom väl fram till att det var den stora omställningen som gjorde att vi tyckte det var jobbigt, eller det var i alla fall det vi skyllde på. Sedan fick vi duscha och snacka lite med varandra innan befälet visade var soldathemmet låg och vi fick äta kvällsmat.

Jag åt snabbt och gick sedan tillbaka till logementet. Hade lovat mamma och pappa att jag skulle ringa och berätta hur det gått och även Angelina ville ha en uppdatering. Sedan var jag tvungen att ta tag i något som jag än idag har problem med. Att sy fast märkena på uniformen. Vilket helvete och vilken tid det tar.. Det gick ändå hyffsat om man jämför med vissa andra, men så fort man var klar fanns det alltid folk att hjälpa. Klockan gick och den passerade 23. Vakterna kom förbi och frågade varför vi fortfarande var uppe, det skulle ju vara släckt klockan 23 och det visst vi ju om. Vi vissade vilka problem vi hade med att sy våra märken och dom skrattade bara åt oss och sa: vi tyckte också det var svårt i början. Vi fattade inte vad dom menade riktigt men det skulle visa sig senare. Vi kom i säng närmare 1 och jag har nog aldrig somnat så fort på något nytt ställe.

Reveljen ringde klockan 6 nästa dag...